Rummet

Nyss kom jag in i verkstan och jag tände inte lampan, för ljuset är så vackert då och skuggorna så mjuka och rummet får ett slags djup samtidigt som den bakre väggen ändå lyses upp av det stora fönstret bredvid dörren på andra sidan, det som förut var en garageport; så jag lät lampan vara släckt och nästan genast kände jag en doft av avlopp, något gammalt, ruttet kanske och jag insåg ganska snabbt att det mycket riktigt var avloppet som luktade, eftersom jag inte varit där på, jag vet inte, är det tjugo dagar?

Jag vet inte om det var doften som först fick mig att stanna upp.

Rummet brukar dofta sött, svagt nästan som parfym, en underlig oväntad doft som leran och de malda stenarna, allt det jag jobbar med här inne, vattnet, eller materialen i kombination med vatten, avger. Det luktade inte som vanligt.

Jag blev stående framför det stora bordet i mitten av rummet och plötsligt var det som att rummetinte heller riktigt var så som jag mindes det. Det var någonting med takhöjden. Var det ljuset, mot det vita taket? Jag kände mig längre än jag brukar vara, precis som när jag tar av mig mina glasögon och går ut och perspektivet skiftar, en aning bara, så att jag känner mig mycket längre. Som att det är lite längre till marken än annars. Just så kändes det nu. Så jag rättade till glasögonen, om det nu var dem det berodde på, men illusionen bestod.

Var det här mitt rum, hann jag tänka.

Det var så underligt.

Och så nästan genast började försöka sätta ord på det.

Och det gillade jag inte.

Det brukar jag gilla.

Men nu var det som att kanske skulle upphöra.

Rummet var verkligen främmande.

Överallt låg lämningar av det arbete jag upphört med innan ledigheten och bara lämnat framme, det var ett rum i pågående, det otvivelaktigt mina saker, mitt arbete, mitt görande men jag kände mig långt bort från det.

Jag satte ner datorn som jag höll i handen på bordet, och mitt i rörelsen insåg jag att jag gjorde det så försiktigt, så försiktigt, i ett försök att inte skapa något ljud, som att jag ville inte störa tystnaden i rummet. Som om jag kunde störa någonting som pågick här inne och också det var främmande.

Så stod jag en stund och såg på allting, innan jag tänkte att här kan jag inte stå och se på mitt tomma rum och fortfarande försökte jag förstå vad det var som var så annorlunda.

I alla fall rensade jag bordet, så att det blev tomt, la allting på sin plats, för där kunde jag inte stå längre, tyckte jag och när bordet var tomt blev jag stående igen och känslan var densamma.

Bordet var längre ifrån mig än det brukar, just som om jag blivit längre.

Det tror jag inte att jag har.

Jag är 37 år, man växer inte längre, om något borde jag snart börja krympa.

Vad var det jag brukade gör här inne?

Hur gjorde man?

Inte bara rummet var främmande, också arbetet. Eller var det tvärt om? Var det att de tjugo dagarna lagt så mycket tid mellan mig och leran att jag liksom redan halkat ur det? Att arbetet var mig främmande och därmed rummet?

Jag försökte minnas hur det brukade vara, rutinen, gå in, ta fram, smacka upp klösarna, kavla och knåda, verktyg överallt och den ständiga röran.

Jag ser alltid på leran.

Idén.

Jobbet.

Var det det?

Att jag aldrig ser rummet?

Jag tänkte att jag ville stanna, precis där, i det främmande tysta rummet, men det malde och tryckte och nu har jag skrivit allt det här och någonstans i mitten reste jag mig upp och såg på väggarna och på taket och på bordet och det befann sig fortfarande lika långt bort och nu när jag nått det som verkar vara slutet har också bordet kommit närmare, väggarna och nu reser jag mig upp och taket är där det alltid varit. Och jag saknar redan det andra rummet, men det är borta nu, det tror jag. Så som det blir när man sätter ord på tillvarons växlingar, när man gör upplevelsen till en berättelse, den förskjuts en aning, så är den nu. En berättelse. Och den behöver ett slut. Ett slut med en knorr kanske, något att ta med sig, om rummet, och ljuset och hur vi ser på saker. Men kanske ska jag inte sätta ord på just det. Låta knorren hänga, i det tysta rummet.

Bara tända lampan. Smacka fram klösarna på bordet. Kavla och knåda.