"You haven't even begun to take the shape in to yourself"

För ett tag sedan lyssnade jag på en podcast med keramikern och andliga läraren/filosofen Rupert Spira där han berättade om sin tid som lärling hos Michael Cardew och hur han någon gång i början av sin lärlingstid hade gjort ett gäng skålar som han var väligt stolt över. När Michel kom in i verkstaden hade han tänkt att äntligen hade han någonting bra att visa upp. Men istället för att ge beröm hade hans lärare bara tittat på skålarna och sagt: "you haven´t even begun to take the shape in to yourself" för att sedan gå därifrån.

Då förstod han inte vad det betydde och han fick aldrig någon förklaring. Nu tyckte han att han förstod men istället var han oförmögen att förklara det, trots att han numera endast jobbar med ord och inte längre med lera. När han ändå i podcasten försöker är han tyst en lång stund för att sedan bara skratta och säga att: det betyder bara precis det – To take the shape in to yourself (jag vet verkligen inte hur man bäst översätter det).

Trots att lärnlingsperioden handlade just om att kopiera lärarens verk, var det just att lära sig att inte bara kopiera den yttre formen av en skål som var meningen, utan att lära sig att hitta formen i sig själv, att känna den inifrån.

Det har fastnat hos mig eftersom jag inte heller förstår vad det betyder. Jag förstår inte hur det skulle vara, kännas, att uppleva formen av en skål inifrån och det gör mig nyfiken. Jag vet att mitt skapande i lera länge varit just ett kopierande, av andras verk, av egna idéer, hela tiden ytligt. Kopierande av form.

Redan innan jag hörde det hade jag en längtan efter att lyssna mer inåt, vilket jag tror kanske är en del av att "take the shape in to myself". Det var den känslan som föranledde att jag gjorde tavlan som hänger i verkstan, på vilken det står "stanna här".

Jag vill hitta stillhet. Jag vill känna leran, objektet, vill höra vad det har att säga. Även om jag inte förstår hur det ska gå till. Att bara var med den utan att tänka, kanske. Att inte hasta till resultatet, kanske. Att låta det ta sin tid. Att stänga sig själv inne, från intryck, samtidigt som man öppnar sig, fullt ut. Kanske. Jag vet inte. Men det är detta som upptar mina dagar och mina händer just nu.